Igår fick jag en släng av ordentligt tvivel och ångst. Tänk om handledaren inte tycker att jag ska få lägga upp uppsatsen. Jag hade, på grund av stojiga katter, inte lyckats sova så bra. Jag var fysiskt rätt ordentligt trött och psykiskt totalt utmattat. Vid 15 när jag stod i Hemköpskön med en vän och på väg mot Södertälje ringde handledaren för att ge mig de sista kommentarerna. Då kunde vi ju inte prata så hon skulle ringa upp vid 19 istället. Min värld gungade. Vid varje möte med handledaren har hon alltid haft mycket att säga (bra kritik men alltid mycket att forma om) och jag tänkte att det skulle bli samma sak igårkväll. Det är inte många dagar kvar till inlämning och jag kände att jag inte orkade producera ny smart text. Så ringde hon, sade att jag gjort det jag skulle och hade bara kommentarer på layout. All ångest rann av! Än är det inte helt färdigt, men jag slipper allt självtvivel nu och skall i helgen få till slutdiskussionen. Det skall nog gå bra. För att citera rapparen Petter: Det går bra nu. Typ. Det känns som att jag klättrar upp för Mount Everest och står på toppen och är stolt.
Tittar mot framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar