Våld i hemmet

"Ingen uppges ha skadats, en dog" för att citera Österlennytt. (Alltså, ingen dog, men det är lite skoj att säga!) Jag har för övrigt skaffat mig en ny telefon som man kan fotografera med och så. Mitt nummer förs inte över förrän på fredag men jag har ändå börjat fotografera. Så bloggen blir nog lite skojigare med bilder och så i framtiden!

Snart...

Typiskt att man skulle förlora förmågan för att förstå text just när man behöver läsa sex-sju upssatsen á cirka 70 sidor styck. Tröttheten hörnini, den regerar i hjärna och i hjärta för tillfället. När skolan är över ska jag göra avslappnande och uppfriskande saker och när Mansson är frisk ska jag typ ge min förstfödde till Herren.

Så hösten är lite trygg med jobb på Huddinge huvudbibliotek. Dessförinnan åker jag och Mansson på försenad bröllopsresa. När man vet att man kommer att få arbeta och få lön efter semestern känns det okej att planera något som kostar kosing. Vi styr segeln först mot Oxford där vi hälsar på fina vänner ett par dagar, sedan bär det av till gröna (möjligtvis regniga) Wales.

I väskorna våra kommer det att finnas regnkläder och vandringskängor. Semestern planeras bli en blandning av lagom långa vandringar och lagom långa fikor.

Annars försöker jag just nu granska den masteruppsats som jag kommer att opponera på om en vecka. Timmen innan min opponering blir min uppsats synad i sömmarna. Uppriktigt sagt så är jag nervös och trött. Detta är sista persen och mitt intellekt känns som att det förätit sig på knogmackor. Men jag klurar vidare för att få till en ventilering som uppsatsförfattaren förtjänar. Under tiden lyssnar jag på det här

Baby, I'm the haggling kind

Bloggen har varit trasig i mer än en vecka. Jag har knåpat ihop inlägg men har sedan inte kunnat publicera dem. Nedan kommer ett inlägg som skrevs för några dagar sedan.

Jag har fått jobb i höst och stannar sålunda i Stockholm ett tag till för fram tills årskiftet kommer jag att få arbeta på min drömarbetsplats - biblioteket!
Min första löneförhandling via telefon ägde rum i förmiddags. Min första löneförhandling över huvudtaget. Det visar sig att jag kan tala för mig lite. Jag ringde pappa för att kolla om jag gjort en bra eller en dålig affär. Han skrattade förtjust, jag hade alltså inte gjort bort mig helt!
Jag är så tacksam över att ha mamma och pappa och svärmor, de har varit med om mycket och har en massa olika sorters arbetslivserfarenhet. Det är fint att de finns och att de finns inom ett telefonsamtals avstånd. Och det är ju det där arbetslivet man skuttar jämfota ut i nu. Det känns riktigt fint att få skutta! (Och att få en slant för det.)

Dag ett på det nya året

Jag är helt slut men glad. Och trött och kan inte släppa uppsatsen helt. Det har lite att göra med att vi hade en vetntileringsföreläsning. Opponering är ruskiga saker. Eller? Kanske kommer det att kännas spännande när man väl är där för en gångs skul. Jag är ju bra på att känna intresse och spänning inför skoluppgifter i vanliga fall. Så på många vis var inlämningen igår ett avslut av en ruskig period.
Nu är det lite mer FF, det vill säga frihet och framtid.

Sista dagen

De senaste dagarna har varit en känslomässig bergochdalbana. Det är all stress och press som haft mig i sitt grepp sedan december som börjar avta. Jag är i princip färdig med uppsatsen nu. Jag grät floder igår förmiddag, lättade floder, väldigt trötta floder. Dagens uppgifter är att skriva klart sammanfattning och göra ett abstract samt titta på slutdiskussionen en sista gång. Imorgon är det dags att skicka in, men innan dess ska jag läsa igenom alltsammans. Jag jobbar i eftermiddag i Skogås.
En otrolig frihetskänsla i min själ.

En uppsatsförfattares bekännelser - Nedräkning dag 3

Igår fick jag en släng av ordentligt tvivel och ångst. Tänk om handledaren inte tycker att jag ska få lägga upp uppsatsen. Jag hade, på grund av stojiga katter, inte lyckats sova så bra. Jag var fysiskt rätt ordentligt trött och psykiskt totalt utmattat. Vid 15 när jag stod i Hemköpskön med en vän och på väg mot Södertälje ringde handledaren för att ge mig de sista kommentarerna. Då kunde vi ju inte prata så hon skulle ringa upp vid 19 istället. Min värld gungade. Vid varje möte med handledaren har hon alltid haft mycket att säga (bra kritik men alltid mycket att forma om) och jag tänkte att det skulle bli samma sak igårkväll. Det är inte många dagar kvar till inlämning och jag kände att jag inte orkade producera ny smart text. Så ringde hon, sade att jag gjort det jag skulle och hade bara kommentarer på layout. All ångest rann av! Än är det inte helt färdigt, men jag slipper allt självtvivel nu och skall i helgen få till slutdiskussionen. Det skall nog gå bra. För att citera rapparen Petter: Det går bra nu. Typ. Det känns som att jag klättrar upp för Mount Everest och står på toppen och är stolt.

Tittar mot framtiden.

En uppsatsförfattares bekännelser - Nedräkning dag 5

Så har man tackat nej till att jobba på sitt bästa älsklingsextrajobb på Skogås bibliotek. Jag kände mig jättedum men hävdar inför dumhetskänslorna att jag behöver skriva idag. Chefen förstod men jag kände att jag ville säga, nej jag ångrar mig och kommer och sätter upp böcker! Jag vill vara till lags men nu är det väl framförallt tid för att var uppsatsen till lags i några dagar till. Samtidigt försöker jag klura till en jobbansökan som skall skickas in senast söndag. Med hjärna i ett stadium av utbränd potatis är det lite klurigt att framhäva sina förmågor men jag skall skriva så gott jag kan. Även utbränd potatis ger inte upp. Hon slänger på lite creme fraiche eller något och hasar sig vidare en bit till.

En viss make:fyller 27 den 14:e maj. Presenter, presenter, vad göra, vad göra? Det sura är att en stor del av nära och kära bor på helt andra platser än just Stockholmsområdet. Annars hade ju det naturliga varit att ha stort och roligt kalas hemma hos oss. Därför klurar jag på utflykt med härlig picknick. Vi får väl se där tror jag. Tips på presenter önskas i alla fall. Det farliga med att vara två bokläsare är att man alltid får och ger en massa böcker. Det är alltid uppskattade presenter men jag börjar känna att det behövs något annat ibland. Då hamnar vi bland spelen som också är en mycket populär present hemma hos oss. Det blir lätt så att både spel och böcker blir presenter till båda och det är är inte riktigt poängen även om det är ruskigt trevligt.

Tips på presenter mottages tacksamt!

En uppsatsförfattares bekännelser - Nedräkning dag 6

Det knattras blygt på tangenterna i Casa di Momo. Några nya ord på en spretig slutdiskussion. Lite senare skall jag ta en sväng utomhus och ta mig till ankparken och mata dem med en massa brödkanter (överblivna från smörgåstårtsbakningen i helgas). Annars tänker jag på babyn jag fick nöjet att hålla i söndags. Hon var så liten och lätt (unjefär en månad gammal) och jag blev väldigt sugen på vår alldeles egna. Men det är ju ingen nyhet!

En uppsatsförfattares bekännerlser - Nedräkning dag 7

Det är en vecka krav och dramatik. Jag blev sjuk. Inte så sjuk att jag huttrar i min säng och inte kan gå men ändå så pass att jag sitter med en filt och halvhuttrar vid tangentbordet och mår illa. Halsen gör lite ont, huvudet gör lite ont och hjärnan har gått iväg till något najsare plejs.
Jag har dock fått fina kommentarer från kloka kursare och hoppas sålunda att uppsatsen som den nu skickas för ALLRA sista gången till handledaren skall okejas.

En uppsatsförfattares bekännelser - Nedräkning dag 9

Spännande twist som livet slänger mig. Jag försöker för tillfället läsa en kursares uppsats. Vi är tre stycken som läser varandras för att ge lite extra feedback. Det visar sig dock att min hjärna inte alls går med på det. Som att hon tvärvägrar och inte kan producera någon form av värdering av någon annans text. Hjärnan sparar sig inför dessa sista dagar av uppsatsskrivning. De sista analyssmulorna vill hon tydligen ska hamna på min uppsats. Det känns lite löjligt, det finnas hjärna så det räcker åt flera. Det gör det inte. Det räcker knappt till min stackars hög papper.
Kramar!