VECKA 11

Sälen är ca 5 centimeter lång nu. Som ett stort plommon. (Brås inte på sina päron, höhö)
Idag är min enda önskan (förutom world peace, så klart) att jag får ligga i horisontalt läge. Utifrån detta läge skulle jag sedan kunna både konversera trevligt, spela spel och äta. I vertikalt läge - till exempel på jobbet - hänger däremot ögonlocken tunga och en mullrande huvudvärk åskar i bakhuvudet. Historiens trevligaste sommarjobb på folkbibliotek är gör trots allt vertikalläget uthärdligt!

Ett, två... tio!

Det är inte så ofta som man räknar veckor. Men det gör jag nu och huvaligen vad långsamt det går. På onsdag har det lilla livet som växer i min mage vuxit i TIO VECKOR! Så framemot februari blir resultatet av denna räkning och tillväxt ett människobarn. Veckans mest intressant gravidsymptom är att jag kan må riktigt illa och vara vrålhungrig samtidigt. Min mamma mådde inte illa när hon var gravid, min plan var att jag inte heller skulle göra det. Planen krachlandar. Momo och Mansson är dock himla glada! Lilla sälen (medecinskt är namnet foster men det klingar liksom äääh... inte alls) har hitills ett hjärtslag (som vi fick se!) och är en person (skönt!). Det är lagom att börja med en livsomvälvande individ att lära känna och ta hand om.